måndag 23 oktober 2017

Khanqah e- Sheikh Zakariyya's tolkning och kommenterer på Engelska till den otroliga dikten Qasidah Burdah -är mindre än noll hans själklara slutsatser idiotiska felslag han beslöjar våra ögon - att vi inte ska förstå storheten i denna otroliga dikt - precis som någon som tror sig ha rätten att göra Adhan utan att vara  musikaliskt begåvad med en vacker och volymniös röst antagligen bottnar hans idiotiska kommentarer i en överdriven respekt för kända personer - hela tiden - undertitlar - man har en känsla utav att "muslimer" (de kallar sig sorgligt nog så) har plattat till sanningen till att bliva en myt - de matar åhörare med utan att förstå bakgrunden - verkligheten om man verkligen har underkastat sig Allahs Vilja håller man inte på och fjäskar inför sig själv och andra på det viset det är en form utav polytheism -  falskhet som det i folkmun kallas - dumheten och lathet rätt och slätt- första kapitlet handlar uppenbarligen om Busairis kärlek till en kvinna varför skulle annars han säga att de äldre rådde honom ifrån att överge sin kärlek och dikten slutar med att han konstaterar att der as råd är höljt över all misstanke? han menar att hans kropp är ruinerad  - han är gammal men det bär ett dubbelt budskap - hur kan vi förneka vår kärlek efter vi erkänt den? hur kan vi förneka våran tro efter att ha bevittnat att vi tror på den? Kärlek har rynkat hans ansikte - och vissnat har det blivit - 'gula rosor' handlar om vänskap först var han troende muslimernas vän och sedan föll han in i älskarens lustigt olyckliga öde - Ifall hans kärlek hade varit starkast till Nabi Muhammad - hade den inte tranformerat ifrån en njutning till en smärta - han manar på att domarna inte är rättvisa som inte tillåter honom att älska - inte heller förstår de hans kärlek ... dvs. brist på rädsla och överdriven respekt för Muhammad - han har sjungit ut i si kärlek hans dikter är publicerade inget gömt han ångrar att han låtit sig förledas utav lustar men pekar på att hans åtrå och kärlek gjort honom likt döv. så poet Busari förklarar att han misslyckats i att hålla sina lustar i styr - och att han inte gjort mer
än vad som anses obligatoriskt muslimska kretsar - han har njutit utav livet... senare i dikten nämner han att han predikat fina ord - men inte praktiserat dem själv - ungefär som den idiotiska kommentatorn hela tiden försöker inflika fina ord som får en att spy -  istället för att röra hjärtat som upprepar en sanning tills den blir lögn - bara för att tillfredställa sin 'ärade publik' han beklagar sig (kap 2, vers 4-6) över att han inte kan ära ålderdomen igenom tidigare goda handlingar.. ifall Busairi vetat att han inte skulle känna sig ärad i sig själv utan skamfull på ålderns kant hade han inte exponerat sitt liv så värst utan dolt sin ålderdom (erfarenhet) igenom att färga håret (dvs. låtsas i ännu högre grad) (vara dygdig och predika dygd utan att leva efter det själv) men nu döden närmar sig och han vill göra ett slutligt erkännande för att återfå respekten åtminstone för sig själv... 'vem?' frågar han kan hålla tillbaka hans vandrande person ifrån att vandra bort? vem? kan tygla döden? ifall han låtit Islam tygla hans själ skulle han ha fruktat den mindre.. tyglarna kan tygla hästen men även döden ty Allah håller i dem...  han pekar rätteligen på att om vi onanerar för att bli av med sensuell åtrå kommer detta leda till ännu mer åtrå (det är ju skönt! om vi kastar eld på brasan och äter (får orgasm) ökar det våran åtrå... 'avvänja' när du avvänjer ett barn ifrån bröstmjölk kommer det sluta vilja ha det... här figurerar åter siffran 2 - Busairi talar i ett ord här hela tiden om två parallella verkligheter den sensuella och den spirituella och om hans smärta över att ha låtit sig lockas allt för mycket utav den sensuella - återigen varnar han andra om vad han inte hållit själv dvs. igenom erfarenhet antagligen i ånger han pekar på att hans misstag har gjort honom ångerfull...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar